Bortom kameran växer Bergmans texter

Vad är det med Ingmar Bergman som gör att han drabbar varje gång? När nu romantrilogin ”Den goda viljan” (1991), ”Söndagsbarn” (1993) och ”Enskilda samtal” (1996) presenteras i en sobert svart nyutgåva slås jag helt ut av kraften, som vore det första gången jag läste texterna. Vad beror det på? Är jag kanske betagen av myten om den store konstnären, han med de många kvinnorna, magbesvären, och de inre ”dämonerna”? Eller är det så enkelt att Ingmar Bergmans teman, vilka omfattar hela existensen, aldrig går ur tiden?

Ingmar Bergman (1918-2007) kräver knappast någon vidare presentation. Kort sagt var han en ikonisk teater- och filmregissör. Flertalet av filmerna, som ”Det sjunde inseglet”, ”Smultronstället” och ”Persona” har blivit klassiker, för alltid inristade i ett kollektivt medvetande. Men även om Bergman både regisserade och skrev manus till sina filmer var det först 1987 som han skulle komma att debutera som skönlitterär författare, med självbiografin ”Laterna magica”.