Foto: Josefin Herolf

Mödrar är dömda till ett liv utan sömn

Bara en mamma som kan distansera sig från sitt moderskap kan sova gott, och jag är en av dem, skriver poeten och författaren Anna Axfors i en essä om att ha Madickens mamma som förebild. Och hur grymt och våldsamt det är att i själen förenas med ett barn.

Anna Axfors
Publicerad

De första veckorna av moderskap var en mardröm, en fullständig mardröm. Jag är ”sömnofil”, precis som huvudpersonen i Ottessa Moshfeghs roman ”Ett år av vila och avkoppling”. Skillnaden är att jag inte behöver några piller för att sova, jag skulle snarare behöva piller för att hålla mig vaken.

Att gå in i den där bebisbubblan var inte särskilt mysigt. Någon annan bestämde plötsligt över mig, och även när jag fick sova så kunde jag inte – jag hade ju ett viktigt uppdrag, nämligen att se till så den lilla sköra främlingen fortsatte andas. Och jag kunde inte hiva över ansvaret på någon annan, på pappan, eftersom att så länge man ammar har man ett kontrakt med barnet: du, just du, måste vara här, du får inte lämna mig, och jag ska inte lämna dig.