Sam Holmqvist:I filmen skapas stunder av vila från blickar som dömer

Filmer om transpersoner är inte många, och de som finns är ofta transfobiska. Genusvetaren Wibke Straube lyfter i sin nya avhandling fram exempel på filmer där transpersoner hittar utvägar ur misstänksamheten och vinner omgivningens acceptans.

Uppdaterad
Publicerad
Jaye Davidson och Stephen Rea i ”The crying game” från 1992.

Jaye Davidson och Stephen Rea i ”The crying game” från 1992.

Foto: PALACE PICTURES/CHANNEL FOUR FILMS
Annons

Den belgiska filmen ”Mitt liv i rosa” (1997) inleds med att sjuåringen Ludo gör entré på sina föräldrars fest. Klädd i sin systers klänning träder Ludo ut till festen, möts av applåder och ler, försiktigt men stolt. Gästernas förtjusning avstannar tvärt när de inser att barnet i den rosa prinsessklänningen inte är den familjen kallar sin dotter. Ludo uppfattas som en pojke av sin omgivning, och pojkar ska inte ha rosa klänning. Föräldrarna rusar fram och försöker släta över, låtsas som om Ludo har skämtat. Kameran sveper över ansiktena omkring dem. De uttrycker omväxlande genans och förakt.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons