”En mycket svensk bön, förvisso!”

Publicerad
Annons

Anders Ekenberg visar på svårigheterna i översättningen av sjätte bönen i Fader Vår. Jag har knappast något att invända mot vad han anför, bara mot slutsatsen att ändringen är befogad. Alla dessa svårigheter, och åtskilliga därtill, har alla kommentatorer till Fader Vår i alla tider kämpat med. Som Anders Ekenberg påpekar har man ibland tillagt en förklarande kommentar i gudstjänsten. Men aldrig ändrat själva texten.
Vad min artikel handlade om var det anmärkningsvärda i att trots dessa svårigheter ingen kristenhet före den svenska någonsin ansett sig kunna frångå den ordalydelse som ursprungligen valdes för sjätte bönen. Att även den katolska kyrkan i Sverige skulle träffa detta val föreföll mig, med kännedom om Vatikanens strikta traditionsprinciper i gudstjänstsammanhang, utomordentligt förvånande.

Den lösning man funnit, att ersätta ”frestelse” med ”prövning”, kan jag redan av rent språkliga skäl inte acceptera. Ordet ”prövning” i denna bön kräver just en sådan förklaring som Ekenberg ger: att
det handlar om prövningar som överstiger ens krafter - men det sägs ju inte. Så som det nu står blir detta ofrånkomligen en bön om att slippa bli prövad. En mycket svensk bön, förvisso!
Vidare påtalade jag det stötande i det sätt på vilket den förändrade Herrens bön meddelades det katolska kyrkfolket, som hittills knappast någonstans torde ha praktiserat den eller haft tillfälle att uttrycka några synpunkter i saken. Inget annat samfund har veterligen påtvingat sitt folk den nya versionen; det hävdvunna alternativet har alltid erbjudits. På katolskt håll har man motiverat företaget med att Sveriges Kristna Råd har rekommenderat bruket av den nya versionen (men inte låtsats om att rekommendationen även gällde den nya översättningen av de båda trosbekännelserna). Något påbud har inte varit tal om, annat än för katoliker. För dem ges inget alternativ. Var detta verkligen meningen?

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons