Recension
Den nya skiljelinjen
OMSTART Den rättframma skilsmässopepp som tio skribenter bjuder på i boken ”Happy, happy” når inga litterära höjder, men uppfyller ambitionen – att ge en annan bild av skilsmässan än den av ett misslyckande.
Det måste konstateras att Maria Svelands förmåga att trycka på ömma punkter när det gäller familjelivet, och de förväntningar som omgärdar det, är utmärkt. Antologin ”Happy, happy. En bok om skilsmässa”, som hon satt samman tillsammans med Katarina Wennstam, fick redan före recensionsdatum både medial uppmärksamhet och mothugg, för uppenbarligen är det inte helt accepterat att säga att livet efter skilsmässan inte behöver vara någon eländesvandring.
Det är lite svårt att förstå vad i den ganska tunna boken som är så provocerande. De två redaktörernas förord kommer inte med några absoluta sanningsanspråk, och hävdar inte heller att separation alltid är bättre än tvåsamhet. Därpå följer tio bidrag där olika kvinnor berättar om personliga upplevelser av skilsmässor och separationer, där nyckelordet är just personligt. Den absoluta merparten av texterna utspelar sig i den privata sfären och är just subjektiva erfarenheter, som inte heller predikar några allmängiltiga sanningar. Att Gudrun Schyman ger en känga åt KD:s familjepolitik kan i sammanhanget varken klassas som nytt eller provocerande.