Recension

Det osynliga barnetMumin förändras när finlandssvenskan försvinner

Lars Ring
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Vem har inte en hemul inom sig, som längtar tystnad och vill fly världen? Eller ett knytt, en homsa eller en mumin från den där stornästa familjen som verkar så nöjd, är så känslomässigt demokratisk och sliter som vänlighetsapostlar.

Tove Jansson, 1914–2001, var bra på att sätta namn på alla delar av oss som vi knappt känner till eller vill veta av. Det svaga inuti oss, det fåniga eller rädda gav hon ord och bild genom sina serier och böcker om mumintrollen. Hon tecknar en natur som nästan är japanskt stiliserad och figurer som med sina konstiga namn bär all vår enorma längtan. Till oceaner, exempelvis, som Muminpappan, eller till snäckor som mamman som klokt nöjer sig med det som representerar havet.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons