Recension

Winhill/LosehillMinutiöst regisserad popföreställning

Elin Unnes
Publicerad
Annons

Medan salongen fylls på Dramatens lilla scen Lejonkulan projiceras Super-8-filmer mot den gardininramade bakre scenväggen. Som genom ett gulligt stugfönster syns lekande barn i utsvängda jeans och någon som bär en beagle vid en sjö. Vågskvalpet tystnar medan sjumannabandet Winhill/Losehill tränger sig in bland instrumenten på scenen. Det är inte bara gardinerna och den projicerade utsikten som skapar stugkänsla. Hela scenrummet ser ut som en uppförstorad miniatyrsommarstuga. Jag vet att det borde innebära att det ser ut som en normalstor sommarstuga, men det gör det inte. Det är något med perspektiven tror jag. Samma filmiska intryck finns dock kvar rakt igenom hela konserten, både estetiskt och musikaliskt. Kvällen känns minutiöst regisserad, något som borde ha att göra med att sångaren Jonas Svennem Lundberg arbetar som just regissör.

Biljetterna till lördagens konsert, som inleder bandets miniturné genom Sverige, sålde slut rekordsnabbt och platserna i lokalen är så få att de många instrumenten nästan är i majoritet. Där finns pianon och orglar, massor med percussion och inte mindre än två xylofoner, en tvättbräda samt en person som spelar på vad som ser ut som en resväska. ”The house is black” studsar fram som en lycklig kalv på soulbete och den euforiska inramningen får till och med den allra mest hopplöst sorgsna text-snutten att låta som refrängen i en northern soul-hit. Kalle Lundin liknar en harmonisk Glenn Gould när han hukar över sitt piano, Daniel Nyström röjer med en akustisk gitarr och Svennem Lundberg spelar dragspel och Stevie Wonder-skakar på huvudet medan han sjunger. Det låter verkligen precis som snygga gamla Super-8-filmer ser ut: själfullt och genomsyrat av positiv nostalgi.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons