Hedenius slutade där han började

Svante Nordin var inbjuden att - på valdagen - inleda serien med att teckna bakgrunden till Hedeniusdebatten för femtio år sedan. Redan tidigt i somras började vi på redaktionen bli varse det starkt strömmande intresse som, offentligen relativt obeaktat, finns kring frågekomplexet religion-vetenskap. Samtliga de skribenter vi inbjöd tackade ja! Till yttermera visso levererade de sina artiklar på utsatt tid. Ärendet syntes angeläget.
När sedan publiceringen kom igång blev vi, med stegrad intensitet, överhopade med reaktioner från läsarna. Sällan har en serie på SvD:s kultursidor uppammat en sådan mängd kvalificerade repliker, kommentarer, gensagor - och tack.
Vi medger gärna att vi tidvis stått handfallna; inläggen har ofta varit av sådan dignitet att de hade förtjänat sin plats i spalterna. Ibland har vi, tvehågsna inför idén att låta serien rulla vidare, tövat med svar. När vi nu ändå bestämt att sätta punkt är det med ett mycket varmt tack till samtliga skribenter, synliga och osynliga.
En av de
första att reagera på serien var Rolf Moberg i Enköping. Född 1918 förlorade han sin ”religiösa oskuld ca 1935 som en efterverkan av min faders död åtta år tidigare”. Dock fortsatte han genom läsning ”att försöka förstå hur intelligenta människor kunde inte bara ha en gudstro utan också med iver försöka institutionalisera den”. I sitt korta inlägg ger Rolf Moberg en bild som vidgar perspektivet på Hedeniusdebatten. Den förändringsprocess som tillskrivs upphovsmannen var på gång redan långt tidigare och fick bara sin bekräftelse ”av Hedenius utfall” skriver Moberg: ”Debatten bröt ut 1949. Enligt min uppfattning var svenska kyrkans tro dödsdömd redan då. Utanför akademiska kretsar och i min och de följande generationerna spelade den inte alls en sådan roll att Hedenius fälttåg var motiverat i den dimension det fick.” Rolf Moberg ser för sin del den uppblossande kvinnopräststriden tio år senare som vida mer ödesdiger för kyrkan: ”Kvinnoprästfrågans realitet kunde alla fatta men de flesta läste Hedenius av
kuriositetsintresse.”
Det riktigt tänkvärda i Rolf Mobergs kommentar handlar om den bok Hedenius utgav 1959, ”Tröstens villkor”, varur han citerar följande:
”Men det finns en punkt inom mig som inte frågar efter tröst - källan, vars sånger är så obestämda att jag inte vet om de handlar om glädje över livet eller längtan efter döden. Att vara ensam blir till sist att lyssna på denna eviga melodi.”
Rolf Moberg kommenterar: ”Denna bok väckte - om jag minns rätt efter drygt 40 år - ingen uppmärksamhet alls fast den psykologiskt sett var nog så religiös och dunkel som de teologer Hedenius hudflängt tio år tidigare. Hedenius slutade alltså där han började: vid tron. Men med skillnaden att han vid slutet stod med ryggen mot kyrkan.”
Punkt, alltså, men med löftet att vi inte kan lova att vi inte, någon gång, tar upp tråden på nytt.

Carl Otto Werkelid