Recension

Pedro PáramoMexikansk dödsfuga

Publicerad
Annons

En man anländer till byn Comala på den mexikanska landsbygden. Han har rest dit eftersom hans mor på sin dödsbädd uppmanat honom till det. Han kommer till Comala ”i rötmånadstiden då augustivinden blåser het, förgiftad av den skämda lukten från såpväxterna”. Han kommer till en enslig plats där tillvarons väggar buktar och brister, för att söka upp sin far, Pedro Páramo.
Så heter också boken: Pedro Páramo. Den gavs ut första gången 1955, och har sedan dess tryckts om flera gånger. För Juan Rulfos roman betraktas i dag som en modern klassiker och som en av de viktigaste föregångarna till den inflytelserika strömning inom latinamerikansk berättarkonst som brukar kallas ”magisk realism”.
”Pedro Páramo” är också en mycket sällsam, suggestiv och smärtsam historia. Lika sällsamt är emellertid att detta var det enda - vid sidan av en tidig novellsamling - som Rulfo någonsin gav ut. Han tillhör alltså, som Anders Cullhed
skriver i förordet, ”de lätt räknade författare som vunnit världsrykte i kraft av trehundra sidors prosa”.
Och det är inte svårt att förstå varför. För det som väntar läsaren efter det ovan nämnda anslaget, är en märklig resa mellan verklighet och dröm, fakta och fantastik, levande och döda, som kräver en ständig uppmärksamhet, men som också lönar läsaren på ett mångfaldigt sätt.
När Juan Preciado, som mannen heter, närmar sig Comala, slår han följe med en mulåsnedrivare. Denne känner väl till Preciados far. Han är far också till honom, liksom till ett antal andra män och kvinnor i trakten. Pedro Páramo är nämligen en patriark och häradsbetäckare, vars maktutövning har satt sina spår.

Annons

Eller ska man kanske säga var. För ganska snart tvingas Juan Preciado inse att saker och ting på denna plats inte bara är här och nu. Längs bygatorna, genom övergivna hus och gårdar blåser röster från det förflutna in i hans öron. Människor försvinner lika plötsligt som de dök upp, efter att de meddelat att de väntat på
hans besök eller att de var barndomsvän med hans mor eller att fadern, Pedro Páramo, sedan länge lämnat de levandes land. Efter inte alltför många sidor gör sonen honom sällskap. Juan placeras i en grav, intill de andra döda, vars minnen sorlar under jorden.
Rulfos komplexa berättelse utvecklar sig så till ett slags växelsång, där olika stämmor och perspektiv avlöser och bryts mot varandra. Förövare och offer, man och kvinna, bedragare och bedragen kommer prismatiskt att leverera historien om en plats och dess människor. Cullhed talar om en mexikansk dödsfuga, och otvivelaktigt associerar man till musikens temaföring och rytmiska mönster när man läser denna på en gång sinnligt konkreta och raffinerat komponerade text.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons