Recension

Den röda himlenTrovärdig version av krigets helvete

Publicerad
Annons

Taggtråd, lera, stålsplitter, senapsgas, granatkrevader. Vi känner igen ingredienserna till förs­ta världskrigets skyttegravsinferno från otaliga skildringar – om så i diktens, romanens, dagbokens eller historieskrivningens form. Lotta Lotass ställer in sig i ledet med Den röda himlen, en drygt hundrasidig, mycket realistisk hallucination som befinner sig både mitt i slakten och i ett frenetiskt, till synes oordnat minne av den. Roman heter det på försättsbladet, men man kunde kalla det mycket annat. Liksom i fjolårets lotassare, ”Den vita jorden”, är texten opaginerad, orden väller fram i en enda utdrivning, ett på en gång mångförgrenat och repetitivt kartläggande presens som dock aldrig, förstås, når någon kartans överblick. Berättandet växlar mellan första och tredje person, men allt som oftast är där ingen person alls, bara svärmar av förvirrat liv.

Det är omöjligt att inte imponeras av Lotta Lotass, en av sin generations tveklöst största begåvningar, hennes näsa för litterärt givande ämnen och hennes förmåga att ta sig an dessa med lika delar visionär och påläst intensitet, med ett lika vasst som lyriskt språk. Det brukar dock bli ett par vändor för mycket i hennes magnifika projekt, för många gnistrande, nästan sterila formuleringar. ”Den röda himlen” är såtillvida mer samlad, hela tiden fokuserad inåt samma mörka vansinniga virvel, i fåfäng strävan visserligen, då allt är obegripligt och lösryckt i detta icke-förlopp.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons