Shamloo hittade sitt eget hörn av poesin
Med en förenklad, starkt visuell och politisk poesi utmanade den iranske poeten Ahmad Shamloo både den persiska poesitraditionen och den iranska regimen. I dag är det 15 år sedan han gick ur tiden.
Alla är vi i grunden ensamma om att känna och förstå vår egen sorg. Den graden av empati existerar inte som kan hitta vägen ända in i en annan människas smärta och tragedi. Men det finns de som kommer närmare än andra. Man kan se det i deras målningar, höra det i deras musik eller, som i Ahmad Shamloos fall, känna det i hans poesi. I tyngden av varenda bokstav som hittar hem i rad efter rad och får den inre ensamheten hos läsaren att krympa. Författaren Naser Hariri kallade Shamloos dikter för ”ett skri från den ensamme poeten” i ett samtal med honom och fick till svar: ”Varje människa är ensam. Sin mors bortsprungna barn som irrar omkring i de mörka gränderna.”