Nykter motbild till filosofernas Paulus-hajp

Det har väl gått få förbi att aposteln Paulus blivit högsta mode i de intellektuella salongerna. Alain Badiou, Giorgio Agamben och Slavoj Žižek – de kanske just nu hetaste tre namnen på den internationella filosofiska marknaden – alla har de designat sin egen Paulus: Paulus som värn mot kulturrelativismen, Paulus som protest mot en totaliserande biopolitik, Paulus som dialektisk materialist.

Vid sidan av dessa spektakulära filosofiska defileringar, i den betydligt mindre glamorösa forskningsdisciplinen ”nytestamentlig exegetik”, pågår samtidigt ett Paulusstudium som jämförelsevis tilldrar sig ringa uppmärksamhet, men vars existens det finns goda skäl att påminnas om då och då. Som en nyttig kontrast till den politiska revolutionär flera av ovannämnda filosofer framalstrar ur Paulus kan man exempelvis nämna den feministiska exegeten Elisabeth A Castellis mindre smickrande porträtt av aposteln. Genom ett textnära studium av Paulus första brev till församlingen i Korinth avtäcker Castelli snarast en självgod strateg som medels retoriska knep effektivt kväser avvikande synsätt för att befästa den egna auktoriteten. Värd att uppmärksamma är också den omfattande forskning som exegeten Magnus Zetterholm förtjänstfullt gör tillgänglig för en vidare allmänhet i Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen (160 s. Studentlitteratur). Vad det närmare handlar om är den viktiga uppgörelse som under senare decennier ägt rum med det kristna västerlandets självklara bild av Paulus som ”hedningarnas apostel”, den storsinta gestalt som i universalistisk anda gör upp med den lagiska och exklusivistiska judendomen.