Krönika
Långa minuter för oss stackars sköra
Jag har aldrig förstått mig på tiden, just nu tycks den extra oberäknelig. Särskilt vid fyrasnåret på morgonen när jag fått till vana att vakna. I början kisade jag mot väckarklockan, chockades över att det ännu var vargtimme. Nu ligger jag kvar med slutna ögon, vet att minuter blir till evigheter innan jag, förhoppningsvis, somnar om. Eller ger upp hoppet och stiger upp. Gryningsgroggy.
Lördagsmornarna innebär en annan pärs. Det finns en halvtimme, en extra lång, som jag bara delar med andra av samma sort. De lika sköra.