Recension
En subtil hyllning till kroppen
Den 29 maj 1913 rådde totalt kaos på Théâtre des Champs-Elysées i Paris. Det var urpremiär på Stravinskijs ”Våroffer”, i koreografi och regi av Ballet Russes megastjärna Vaslav Nijinskij. Ingen hade någonsin hört sådana rytmer, eller sett maken till kantiga rörelser och inåtvriden plastik. Hela salongen var i uppror. Dansarna kunde inte höra orkestern; Nijinskij stod på en stol i kulissen och skrek räkneord för att de skulle hålla takten.
Den sensationella premiären av ”Våroffer” utgör den moderna dansens intåg och den primitiva dansens återkomst i danshistorien. Det skulle dock dröja till tiden efter andra världskriget innan Våroffer-febern tog fart. En av de första koreografer som tog upp verket var Mary Wigman i Berlin 1957, tätt följd av Maurice Béjart. Idag har nästan varenda koreograf av betydelse gett sin tribut till verket; Kenneth MacMillan, Martha Graham, Pina Bausch och förstås John Neumeier. Dansforskarna Millicent Hodson och Kenneth Archer gjorde en ambitiös rekonstruktion av ursprungsverket för Joffrey Ballet i USA 1987.