Laeans familj startar ett nytt liv efter flykten från IS

KINNA. Ansiktet spricker upp i ett jätteleende, samtidigt som stegen tar fart, femårige Rhodan Swirakly springer mot SvD:s fotograf Malin Hoelstad och hoppar upp i hennes famn. Hans blick strålar när armarna hämningslöst sluter sig kring hennes nacke och trycker kinden mot hennes.

Malin Hoelstad blundar. Håller om honom. Ser tagen ut. De har en speciell relation. Den 27 oktober var hon ombord på den räddningsbåt i Gula båtarna som plockade upp Rhodan och hans pappa Khaled som var några minuter från döden när de klamrat sig fast på en plywoodskiva i det kalla vattnet utanför Greklands kust.

Vi befinner oss på det gamla hotellet i Kinna, ett klassiskt stadshotell i mörkrött tegel från 1950-talet som nu varit flyktingförläggning i en vecka. Vi möts av nyfikna blickar med mörkare stråk. Den syriska familjen Swirakly har varit här i fem dagar när vi besöker dem.

Bakom Rhodan står pappa Khaled och hans bror Tarek med sin fru Abeer och deras tvåårige son Ziad. Alla räddades bokstavligen ur vågorna sedan deras gummibåt revs sönder mot klipporna på ön Samos. Men Tareks och Abeers dotter Laean drunknade i vågorna sedan flytvästen glidit av. Hon skulle ha fyllt fyra år den 11 november.

Det skrapar i stolarna när vi sätter oss vid bordet nere i restaurangen – för att höra deras berättelse. Och drömmar framåt. Rhodan kryper upp i pappa Khaleds knä. De tittar på varandra. Kramas.

Tre som inte är här är Khaleds fru Nazi och deras andra son Abid och dotter Sham – som alltså är Rhodans mamma och syskon. De är kvar i en gränsstad i Syrien mot den turkiska gränsen, som heter al-Qamishli.

– Vi hade inte råd att åka allihop. Vi hoppas att de ska kunna komma hit också, säger Khaled.

Men i den svenska migrationsvärlden hårdnar regler som snabbhärdande lim. Dagen före vårt besök hölls den kända presskonferensen på Rosenbad i Stockholm där statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) lade fram sitt skapa förslag om betydligt hårdare asylregler. Bland annat skulle anhöriginvandringen i praktiken försvinna.

Familjen Swirakly tittade på den tv-sända presskonferensen i hotellet. De satt tillsammans med de andra flyktingarna, såg munnarna som rörde sig ovanför Löfvens blå slips och Romsons rutiga sjal, de förstod att de pratade om dem, men inte vad de sa. Ingen tolk fanns i närheten. Ingen från Migrationsverket fanns där för att berätta vad som gäller.

Även när vi sitter vid bordet ett dygn efteråt har de ingen aning om vad som gäller. Jag ringer Migrationsverket för att fråga. En pressekreterare säger att det verkar som om familjen kan undantas eftersom de skrivit in sig som asylsökande innan presskonferensen – om de beviljas uppehållstillstånd. Men hon är inte säker. Allt är bara förslag. Hon ger en officiell kommentar. Tar sedan tillbaka den.

Familjerna är kurder och bodde i den syriska staden Raqqa som intogs av IS i mars 2013. Båda bröderna fick sluta på sina jobb: Tarek var tjänsteman på ett telekombolag och Khaled kassör på finansavdelningen på Syriska Pepsi Cola. IS spred terror i staden. De fick hålla sig inomhus.

Rhodan visar oss andra vid bordet en videosnutt på sin bror – som han sedan tittar på om och om igen i sin pappas telefon.

– Daesh (IS) hade en skola, med helt andra böcker. Där skolan var en början till att bli krigare, det var militär undervisning. De fick hålla vapen. Meningen var att de skulle ut och kriga när de fyllt 10 år, säger Khaled Swirakly.

Han tittar på sin son.

– De ville ta barn som Rhodan. De ville hjärntvätta dem. Det är enklare att göra det med barn än vuxna, säger han och ser oss i ögonen.

Sedan går han i väg, med långa långsamma steg och rak rygg för att hämta mer kaffe åt oss. Lilla Rhodan tar honom i handen, ler och följer med. De är oskiljaktiga.

För att få ett säkrare och mer drägligt liv flyttade Khaled och hans familj till Turkiet för ett och ett halvt år sedan. De sålde allt i sin tvårummare: Vitvaror, möbler. Khaled berättar att han, den försynte akademikern, jobbade tolv timmar dagligen som skogsarbetare för 8 dollar. De dagar han fick betalt. Det hände inte alltid.

Brodern Tarek Swirakly och hans familj var kvar i ett allt mer omänskligt Raqqa. Bröderna bestämde sig i oktober: De måste fly och Tareks dotter Laean pratade glädjestrålande om Europa. Hela tiden. Khaled insåg att hans familj inte hade råd. Han vacklade. Till slut tvingades de välja: Han såg till att hans fru och andra son hamnade hos en släkting i den syriska gränsstaden al-Qamishli.

– Det var svårt. Vi grät alla, säger Khaled tyst.

– Vi var i Turkiet en vecka, säger Tarek.

– Sista dagen åkte de till kuststaden Ismir. Tarek hittade smugglaren, som tog 1 000 dollar för vuxna och 400 för barnen. Det var dåligt väder och de gömde sig i skogen. Smugglaren messade: "Kom om en halvtimme så åker vi". När de kom dit i mörkret var där ytterligare 45 personer.

Gummibåten blev överfull. Lilla Laean var fortfarande glädjestrålande och satte sig i mitten till vänster i sin blå flyväst som senare skulle glida av i vattnet.

Vi närmar oss det svåra. Laeans död. Och allas kamp i två timmars kallt vatten invid taggiga klippor. Det blir tyst.

Pratar ni om det svåra?

– Nej. Nej inte alls, säger Abeer Swirakly.

Vad tycker du om smugglaren i dag?

– Jag förbannar honom varje dag, säger Abeer Swirakly, tyst.

Rim Hamamda som jobbar på flyktingboendet översätter åt oss. Hon tystnar. Tittar bort, nästan rakt bakåt, mot köket. Länge. Hennes ögon är blanka. En tår rullar nedför kinden. Det blir tyst igen.

De stannade på Samos en vecka och begravde Laean, bodde i ett allt mer överfullt och farligt flyktingläger med två toaletter på 3 000 personer. Till slut kunde de åka. Klockan var 21.45 en fredagskväll. Rhodan hade sin blå ryggsäck på sig, vars högra axelrem åkte av hela tiden. Han höll pappa Khaled i handen, de växlade blickar och leenden ungefär var tionde sekund i den långa nervösa kön. De var 2 000 flyktingar som skulle åka.

Sedan gick färden genom Europa på sju dagar – de åkte tåg och buss genom länder som inte ville ha dem. Till slut kom de till Hamburg – och möttes av svensk ID-kontroll. De tog då tåget genom Danmark till Malmö – där de skrev in sig hos Migrationsverket.

– Nu vill vi börja göra nytta här i Sverige så fort vi kan, säger Tarek.

Vi lämnar dem. De står länge och vinkar. Så kom ett meddelande från Khaled den 11 december, googleöversatt från arabiska:

"Dear denna lyckliga dag är titeln på vårt nya hus" står under en bild på deras nya adress till en lägenhet i orten Viskafors en mil från Borås.

Nu väntar ett introduktionsprogram i det svenska samhället och dagis för barnen. SvD kommer att följa deras väg in i det svenska samhället.