Recension

Mycket väsen för ingentingShakespeare i ruinen lockar till hjärtliga skratt

Ola Johansson
Publicerad
Annons

”Mycket väsen för ingenting” sätts upp för andra gången i Romateaterns sextonåriga sommarrepertoar med Shakespeareföreställningar. Hur den första tog sig ut vet jag inte, men om det nya uppförandet råder ingen tvekan: den kommer att hänföra folk under Gotlands ljusa sommarkvällar framöver.
Med teaterns ambition att göra en så bred publik som möjligt bekant med Shakespeare är det inte så konstigt att det sluga och kärlekskranka lustspelet iscensätts på nytt. Det är skrivet på lättfattlig prosa, har en överblickbar rolluppsättning och intrigen är ungefär lika krånglig som ett såpoperaavsnitt. Lite amour här, lite snyftningar där, men inga blodsutgjutelser. Samtidigt är komedin smart, bitsk och rolig.
Thomas Segerströms kommentar om att stycket ställer de rätta
frågorna om det pågående Irakkriget måste vara något av det mest långsökta som skrivits i ett programblad; ”Mycket väsen för ingenting” ser man för att få sig några goda skratt - därmed basta.
Konsten är att locka fram hjärtliga skratt genom bra scenartister och det lyckas regissören utmärkt med.

Inte en sekund känns överflödig och hela den bedårande spelplatsen utnyttjas. Det spinns intriger i varenda vrå av klosterruinen, medan någon tredje tjuvlyssnar på en träbrygga ovanför stenvalven. Trånande monologer och häftiga rendezvouser tilldrar sig ute på bröstvärn, medan svalor dansar omkring bland lövträden i fondens park. Renässansmusiken har fått ett poppigt komp à la Nordman.
Stycket står och faller med vällevererade oneliners i dråpliga situationer och då kommer en ensemble som utstrålar kreativ lust väl till pass. Andrea Edwards Beatrice hudflänger Benedikt (Peter Järn) med utmanande sarkasmer, passionerad som en Carmen, innan hon generat viker sig för hans uppvaktningar. Detta ger plats för den
mer ömsinta passionen mellan Hero (Malin Arvidsson) och Claudio (Danilo Bejerano).

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons