RecensionNy poesi
Itkes-Sznaps dikter rör sig i ständigt nya riktningar
Dikterna i Gabriel Itkes-Sznaps nya bok börjar ofta i suggestiva eller våldsamma motiv. Men det är i skildringen av vardagens småbarnliv de blir som allra vackrast, skriver Ulf Karl Olov Nilsson.
Gabriel Itkes-Sznap debuterade för några år sedan med den stilsäkra diktsamlingen ”Tolvfingertal”. Därtill redigerade han den nyss utkomna och imposanta Paul Celan-utgåvan ”Det sena verket” samt lär snart disputera i estetik på Södertörns högskola. I hans andra diktsamling, ”Himlen till munnen tången till hjärtat”, glider associationerna mellan bibliska och judiska berättelser, terrordåd och scener från ett konkret småbarnsliv i Stockholmsmiljö.
Nästan arkaiska nyckelord vandrar in och ut ur de genomarbetade diktsviterna, björkar, flugor, snö, aska, ett blått oktober, som får mig att tänka på en Willy Granquist eller Edmond Jabès. Dikterna är av hög abstraktionsnivå, ganska ofta måste jag slå upp (bibliska) referenser och det var länge sedan en diktsamling så till den grad tvingade mig att tänka. Hur ska vi exempelvis förstå bokens långa och lite obändiga titel ”Himlen till munnen tången till hjärtat”? Dikten ”Ur vassen en kista” tycks kommentera saken: