”Mina möten med Järnladyn”
Rösten. Överrumplande mild, nästan viskande. Och ett par spindeltunna ben i näst intill osynliga strumpor. Spröd och lågmäld, redan i sin krafts dagar. Det är så jag minns Järnladyn, från två möten med henne.
Det var ryssarna som döpte henne till Järnladyn, närmare bestämt röda arméns tidning Röda Stjärnan. Hon hade absolut ingenting emot det smeknamnet, tvärtom verkade hon rätt stolt över det.
Och visst fanns det en odiskutabel styrka under den mjukt feminina ytan. Nog kunde Margaret Thatcher höja rösten någon oktav när det behövdes. Lite ”handbagging” där hon dängde väskan i bordet under debatter i underhuset förekom också. Hon fick alltid sin vilja fram, ända tills det egna partiet reste sig mangrant bakom en utmanare om partiledarposten och röstade bort henne. Det hände i slutet av 1990. Ett bittert och osnyggt slut på en makalös politisk karriär.