Djärvt utförande av Viktoria Mullova

Som förväntat drog Östersjöfestivalens lördagskonsert i Berwaldhallen fullt hus. Sällsynt nog fick man nu uppleva festivalens konstnärlige ledare, Esa-Pekka Salonen, som Wagnerdirigent i ett program med viss pedagogisk anstrykning, där Brahms violinkonsert (1878) kontrasterades mot partier ur Ragnarök (1876). Den konservative klassicisten Brahms, som hyste motvilja för både opera och äktenskap, och vars produktion domineras av högklassig instrumentalmusik, ställdes mot nydanaren Wagner, för vilken musiken blott var tjänare till dramat.

Brahms skisserade sin violinkonsert i fyra satser, men lät mittsatserna (naturligtvis de bästa) utgå för ett stackars Adagio. Det strukna scherzot kan vara det i pianokonsert nr 2. Inte ens efter uruppförandet i Leipzigs Gewandhaus 1 januari 1879 med Joseph Joachim som solist och tonsättaren som dirigent var Brahms säker på att det var en bra komposition. Han misstänkte Joachim för att inte ha varit tillräckligt sträng i sin kritik av solostämman. Konserten trycktes dock i oktober samma år, Joachim förde ut den i världen, senare bidrog även violinisten Eugène Ysaÿe till dess spridning. En påbörjad andra violinkonsert fullbordades aldrig.