Älskad och hatad
DJURENS OVÄNNER. TS Eliot skrev om – och älskade – katter. Bland svenskspråkiga författare med omvittnad svaghet för katter märks Edith Södergran och Vilhelm Ekelund. Men alla gosar inte med djuren. Magnus Halldin tar en titt på katt- och hundhatare i litteraturen.
Litteraturen är full av hyllningar till hundar och katter. I synnerhet katten prisas för sina musiska egenskaper och representerar genom sin integritet det solitära författarkynnet: iakttagaren med den ironiska distansen. Det tillhör litteraturens emblematik att avbilda sig tillsammans med en katt. Och vissa författare känns otänkbara utan katten som inspiration: Charles Baudelaire, TS Eliot, Edith Södergran, Werner Aspenström. Detsamma gäller hunden, som trogen följt många författare i stegen.
Kattens anseende har genomgått en märklig förvandling under historiens gång. I egenskap av råttfångare var den länge nyttig men föraktad, enligt folktron lierad med onda makter och inskriven i en sällsam mytologi. Numera är förhållandet omvänt: den är onyttig, men gränslöst älskad, och har i likhet med hunden blivit ett sällskapsdjur.