Den roligaste feministiska bok som någonsin skrivits

Publicerad
Annons

Vissa författare tar nacksving på sitt ämne. Selma Lagerlöf gör det (”Äntligen stod prästen i predikstolen”). Andra närmar sig det smygande, tassande på tå, som John le Carré i ”The Honourable Schoolboy”. Där tar det åtskilliga sidor innan läsaren förstår vad boken handlar om.
Virginia Woolf är en tassande författare. Det hör till stream of consciousness-stilen, men kan också i någon mån bero på hennes bräckliga självförtroende. Woolfs dagböcker är fulla av ångest inför utgivningen av varje ny bok, som hon utan undantag tror ska bli en flopp. Själva skrivandet var av allt att döma en djupt plågsam process. Efter läsningen av ”På spaning efter den tid som flytt” lär hon ha övervägt att sluta helt - vad fanns att säga om livet och människorna som Proust inte redan sagt bättre?

Man får vara glad att Woolf inte gjorde allvar av den impulsen. Antagligen var det omöjligt, för driften att skriva tycks, hur plågsam den än var, ha varit det centrala i hennes liv. Hade hon gjort det, skulle världen bland annat ha
gått miste om det lilla mästerverket Ett eget rum - vid sidan av Elin Wägners ”Pennskaftet” nog den roligaste feministiska bok som någonsin skrivits.
Humorn, ironin är för Woolf - liksom för Wägner - en medveten strategi. Den är sockerlagret kring det feministiska pillret som patriarkatet - hos Woolf inkarnerat i en pompös och arg professor - ska lockas att svälja. Woolf oroade sig i sin dagbok för att kritiken skulle slå ner på bokens ”gälla feministiska ton”. Trekvarts sekel senare ter sig oron överdriven och boken blev också väl mottagen när den kom ut (1929). Woolf var vid det laget etablerad i den brittiska litterära världen och hade symboliskt kapital att ta av. Men att hon kände ängslan är ändå begripligt, för i ”Ett eget rum” går hon ut på plankan, avslöjar sig på ett sätt som hon inte gör i romanerna. Det är den enda bok där hon som författare framträder med ett tydligt jag - låt vara att detta jag lekfullt glider in och ut ur olika identiteter.
Varför skriver kvinnor just romaner när de i
början av 1800-talet börjar skriva på allvar, frågar Woolf. Ett skäl är att författande medelklasskvinnor som Jane Austen var hänvisade att skriva i familjens vardagsrum, i en miljö som gav rikt material vad avsåg karaktärer och sociala spel, men inte den avskildhet och möjlighet till reflektion som krävs för poesi.
Ett annat är, menar Woolf, att romanen som genre var ung, mjuk och formbar - ett litterärt ingenmansland som patriarkatet ännu inte mutat in (Balzacs kommentar runt 1830 att politik och litteratur ersatt fromheten som den sista tillflykten för kvinnliga pretentioner tyder dock på viss vaksamhet mot kvinnlig konkurrens).
Man skulle kunna tillägga att romanen från början också hade låg status - ungefär som Harlekinböckerna i dag. Romanläsandets bortkollrande verkan på kvinnliga hjärnor är ju ett tema exempelvis i Flauberts ”Madame Bovary”. För många år sedan såg jag på Barbican Theatre i London en underbar dramatisering av ”Det susar i säven”, där herr Padda av Paddeborg, som utklädd till
tvätterska ska smugglas ur häktet, utropar ”Tvätterska?! Kan jag inte åtminstone få vara en kvinnlig romanförfattare?”.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons