Fyra samtal med Monica Zetterlund

SvD:s Torbjörn Nilsson ville i slutet av 2003 få en intervju med den så medieskygga Monica Zetterlund. Fyra gånger ringde han hem till henne. Här är de samtal som utspelade sig.

Publicerad
Monica Zetterlund på en bild från 1993.

Monica Zetterlund på en bild från 1993.

Annons

Samtal nummer 1:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde en intervju.
– Jag ger inga intervjuer.
– Nej, jag vet. Men jag ville fråga hur man sjunger.
– Hur man sjunger?
– Ja.
– Oj, oj, snälla du, hur man sjunger. Ja, hur sjunger man? Det kan man bara. Jag har gjort det sen jag var fyra. Pappa spelade och mamma med. Kontrabas när gubbarna i pappas orkester låg i beredskap under kriget. Jag sjöng. Jag sjöng ”How high the moon” fast på värmländska: ”Hå haj ve mon”. Vi for runt och spelade till dans och damerna dansade och gubbarna drack. Jaaa. Så var det. Men nu sjunger jag inte längre.
– Jag vet det. Men då när du sjöng, vad var det du sjöng egentligen?
– Jaaa. Men det var Sarah Vaughan. Peggy Lee. Ella Fitzgerald och Billie Holliday och Dompan och Stan Getz och Bill Evans och Nat King Cole och Tage. Hur många ska jag räkna upp?
– Jag menade inte riktigt så. Mer vilken sorts musik det var du sjöng?
– Jazz. Jag sjöng inte schlagers, det tycker jag inte det var. Jag sjöng jazz.
– Jazz?
– Ja, jazz.
– Vad är jazz då?
– Nämen du, jag vet inte. Fraseringen? Livet? Det kan jag inte svara på, inte så här på direkten.
– Då kan jag väl träffa dig och fråga om det då? Om musiken och om det Tage sa. Om den blonda negressen från skogarna?
– Nej, jag sjunger inte längre. Läs boken. Den där vad den nu heter. Minnen?
– ”Hågkomster ur ett dåligt minne”.
– Just det, Tom Alandh skrev den. Han gjorde en film också. Du får se den.
– Hej.
– Hej.

Annons

Samtal nummer 2:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde den här intervjun.
– Jag ger inga intervjuer har jag ju sagt.
– Du sa till Tom Alandh är du var rädd och generad fast folk inte förstår det. Du sa att du inte skulle kunna leva utan karlar. Du sa att tenorsax är ditt favoritinstrument och att du tror att du kommer att lyssna på Marvin Gayes ”What‘s going on” när du blir åttio men att du helst skulle vara tjugofem igen. Du sa vidare att du inte sitter med A-laget på en parkbänk men hemma i vinsoffan, att trädgårdssångaren, fågeln alltså, sjunger bebop och att papiljotterna är den tråkigaste delen av artistjobbet. Du sa att du är en romantiker och att ögon inte går att lita på. Vad menade du med det?
– Ögonen?
– Ja.
– Jag har alltid litat blint på ögon och det är inte bra att göra. Det är inte det att jag blivit blind av det, nej, jag ser bra med glasögon på. Men bilden man får av en människa första gången man ser den är gärna en annan än den man får lite senare. Var det flummigt sagt?
– Nej, det var rätt klokt sagt.
– Ja, jag är ju gammal och klok.
– Hur gammal är du?
– Sextio. Drygt.
– Vad är det bästa du har gjort som artist?
– Bill Evans-plattan, Utvandrarna-filmen och Svea Hund-revyn. Tror jag. Men jag har ju gjort allt vet du. Jag har till och med spelat fotboll.
– Fotboll?
– Ja, jag var målvakt. Det var på turné med Povel. Martin Ljung var linjeman på cykel och Leif Asp – pianisten salig i åminnelse – spelade back i nätskor. ”Löd i dojan” hette vi. Vi spelade på Heden.
– Vad är kärlek?
– Nämen… nej. Det kan jag inte svara på.
– Var det inte det du menade med ögonen? Att första ögonkastet och kanske kärleken överhuvudtaget är överskattad? Förresten har det inte funnits några
ögon du kunnat lita på?
– Det skulle vara Tages.
– Hur var han egentligen?
– Jesus Christ.
– Jesus?
– Du vet då på sextiotalet gjorde jag inte annat än jobbade och gick på fest. Filminspelning direkt efter frukosten och sen skivinspelning efter lunch och så i iltaxi till revyn och efter det konsert och sist på kvällen
sjöng jag på jazzklubb. Det var inget hälsosamt liv och det gick åt helvete ibland. Med allt. Men då när det risade ihop sig då var Tage där som en ek att luta sig mot.
– Som Jesus?
– Ja. Har det någonsin funnits någon Jesus på jorden var det i Tage Danielssons gestalt.
– Oj.
– Du, jag tycker att du kommer hit. Folk har skrivit så mycket strunt men kom du. Du verkar okej, vi kan prata och spela skivor fast jag inte brukar göra det längre. Kom nästa helg. Om jag fortfarande lever.
– Jag ringer.
– Gör det. Ring på onsdag.
– God dag då.
– Hej.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons