Starbucks gör inte Stockholm till en storstad

Jag vet inte om ni märkte det, men i höstas blev Stockholm en internationell storstad. På riktigt. Då begåvades nämligen vårt älskade Nordens Venedig med sitt första Starbucks. Globetrotters, kosmopoliter och alla andra världsvana stockholmare behöver inte längre åka till Milano, Shanghai eller Los Angeles för att njuta av en Tall Latte eller Caramel Macchiato. Äntligen.

Den amerikanska kafékedjan har nu fyra Stockholmsfilialer: Arlanda, T-centralen, Stureplan och Götgatsbacken. Som vi har längtat! Med öppnandet av Starbucks på Götgatan och Stureplan blir Stockholm del i en internationell enhet av 21 367 kaféer i 66 länder världen över.

Eller som Starbucks företagsledning själva formulerar det i ett pressmeddelande som osar av känslosamhet och corporate bullshit: ”Genom ett orubbligt engagemang för förstklassigt genomförande och vägledande principer, kommer den unika Starbucksupplevelsen till liv för varje kund genom varje kopp.”

Starbucks svenska verksamhet drivs på franchisebasis av företaget Umoe, som redan i dag äger de nordiska licenserna för Burger King, TGI Fridays, Peppes Pizza och Blender. Med sina 9 000 anställda och en total omsättning på över fyra miljarder kronor är Umoe en av Nordens största restaurangkoncerner.

Starbucks svenska expansion har alla förutsättningar att lyckas. Stockholmarnas törst efter kraftigt överprissatt, skållhet caffè latte i pappmugg tycks omättligt. Espresso House, Coffee House by George och Waynes Coffee finns redan på vartenda shoppingstråk, i varenda affärsgalleria.

Själv har jag svårt att uppbåda någon entusiasm över att den amerikanska lattekedjan nu gjort Stockholm lite mer internationellt, lite mer kontinentalt. Eller, helt ärligt. Jag har svårt att känna något annat än dysterhet inför en tillvaro där inte bara klädbutiker och snabbmatsrestauranger utan även kaféer och glassbarer ingår i stora opersonliga kedjor.

Visst uppskattar jag en krämig latte på väg till jobbet eller en rivig espresso efter lunchen. Men det är liksom inte själva innehållet i koppen som jag har för ögonen när jag tränger mig in bland ståborden på min lokala kaffebar och söker ögonkontakt med en barista. Det är helhetsupplevelsen som lockar. Och för att den ska infinna sig krävs någon form av äkthet i kontakten. Därför kommer jag att fortsätta gynna espressobaren i kvarteret och aktivt välja bort de stora strömlinjeformade kafékedjorna.

I mina ögon är det lilla hålet i väggen hundra gånger mer kontinentalt, kosmopolitiskt och personligt än en Tall Latte med mitt namn på och den inövade repliken ”Ha en bra dag Jonas”.

Jonas Malmborg är journalist och författare.

Jonas Malmborg