Recension

Kiss & tellSahara Hotnights - Kiss & tell

Publicerad
Annons

Låtmässigt är Sahara Hotnights tredje skiva en kultiverad käftsmäll. Det är helt enkelt en käftsmäll utdelad med en ullig lovikavante. Efter förra plattan, ”Jennie Bomb” kunde man kanske tro att Sahara Hotnights skulle öka volymen, bli ännu lite hårdare. Men icke så. Istället har de rundat av kanterna något, tagit bort några distpedaler och koncentrerat sig på låtar mer än ljudbild.
I ett antal fall är det en lyckad strategi, men strategin håller inte rakt igenom. Klär man av låtarna måste de verkligen gå att skärskåda. Och här finns ett antal midtempolåtar som faktiskt mest blir transportsträckor mellan höjdpunkterna.
Efter ”Jennie Bomb” har det pratats om Sahara Hotnights som nästa stora svenska band i utlandet. Kanske kan det bli så, men jag är inte säker. Någonstans låter det som att Sahara har det inom sig men det kommer inte ut. Inte nu. Inte på den här skivan.

Kanske är det mitt misstag, men jag har nog alltid sett Sahara Hotnights som ett rockband. På ”Kiss & tell” låter de som ett rockband som vill vara ett popband. Sådana som The Pretenders fixar den identitetsmixen, men enbart för att de spelar sin pop som om det vore rock. De skippar inte sin rockbandsidentitet.
Cirka hälften av låtarna på ”Kiss & tell” är verkligen kalas. Allra bäst är saker som ”Hot night crash” och ”Walk on the wire” där Sahara tillåter sig att vara ett riktigt rockband. Då låter de precis så sturska som åtminstone jag vill att de ska göra. På annat håll kan man höra vad de vill, men man kan också höra att viljan inte riktigt omsätts i låtguld.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons