Nietzsche var ett med sina tankar
Först och främst prövade den ständigt tänkande filosofen sina tankebyggen på sig själv. Han var en mullrande och smärtsamt ren tänkare som ständigt betecknade sig själv som en del av problemet.
Rüdiger Safranski Nietzsche. Tankarnas biografi (Nietzsche. Biographie seines Denkens) Övers: Peter Handberg 355 s. Natur och Kultur. CA 318:- Friedrich Nietzsches inflytande över 1900-talets filosofiska, litterära, psykoanalytiska, kulturteoretiska, sociologiska och politiska strömningar är i det närmaste obegränsat, och ingångarna till hans tankar tycks här lika talrika som irrgångarna. Beaktat titanens odogmatiska och till synes divergerande idéer om människan, konsten, moralen och Gud - ”viljan till system är en brist på hederlighet”, lyder en typisk sentens - finns det goda förutsättningar att handplocka ”sin” Nietzsche till hart när vilka syften som helst. Visst finns det i filosofihistorien andra namn som framhållit den mänskliga tillvarons brist på ändamålsenlighet, och också visat att den bekanta världen inte är den sanna världen, men ingen har väl som Nietzsche dekonstruerat denna tanke med en sådan intensitet och paradoxal tjuskraft, med en sådan språklig bäring och demonisk attraktion, och framför allt gjort det med en okuvlig vilja till liv. Intresset för den bistre allvarsmannen är hur som helst knappast i avtagande, och bara i Sverige flankeras bokförlaget Symposions aktuella satsning på hans samlade verk av en handfull andra färska böcker om Nietzsche (av Fredrik Agell, Arne Melberg och Erik Wallrup). Nu föreligger också den tyske essäisten, kritikern och biografen Rüdiger Safranskis uppmärksammade studie på svenska, Nietzsche. Tankarnas biografi. Metoden är här att krypa så nära den tänkande Nietzsche som möjligt, lägga örat mot texternas polyfoni, avlyssna den ensamma röstens olika tonlägen, och med stöd av talrika citat ur verken, brevväxlingar och samtida vittnesskildringar försöka ge en bild av den personliga tänkaren Friedrich Nietzsche. Och kanske enda sättet att handskas med denna ”fria ande”, och utvinna ytterligare något ur malmen, är att bemöta filosofens stilistiska och tankemässiga briljans med en motsvarande. I så motto är Safranski rätt man för uppgiften, det anar man redan efter att ha tagit del av hans lysande och förvisso nietzscheanskt präglade essäbok ”Det onda eller Frihetens drama”, som kom ut på svenska härom året.
En adekvat personhistoria om Nietzsche skulle vid närmare eftertanke inte kunna utmynna i mycket annat än just en ”tankens biografi”, så integrerade är hans inre upplevelser i det levande livet. Och att låta sig själv vara ett experimentfält för tänkandet, att drivas av lusten att ”iscensätta” sitt liv, har ju visat sig vara ett estetiskt framgångsrikt förfarande också för senare ”nietzscheaner” (som Thomas Mann och hans ”uppleva för att uttrycka”-ideal, eller Virginia Woolf med sin snarlika existentiella övertygelse om att ”ingenting egentligen hänt förrän det har skildrats”). Safranski vecklar ut Nietzsches på en gång bångstyriga och konsekventa tankevärld, och porträtterar en himlastormare som med hammaren vill gestalta sig själv som ställföreträdande människa, tillgänglig för alla och ingen, och som samtidigt strävar efter att upphäva pronomenet ”jag” i och genom satsen: först tanken, sedan det tänkande subjektet. Biografin följer så författarskapets kronologi, från ”Tragedins födelse” och kritiken av det sokratiska förnuftet till den ”djupaste samvetskollisionen” och ”dynamiten” i ”Ecce Homo”; från Schopenhauers och Wagners trollkretsar till det självförgudligade geniet, som höjd över sig själv ”skjuter sönder mänsklighetens historia i två hälfter”. Den oavlåtligt tänkande filosofen framträder hos Safranski successivt mot en svagt tecknad fond av ett levt liv i sinnevärlden: födelsestaden Röcken, faderns död, Naumburg, professuren i Basel, Sils Maria, besöken i Rom, mötena med Lou Salomé, det tillfälliga umgänget med mor och syster (denna ”fullkomliga helvetesmaskin”).