Analys
Ensam stolt kung över legobitarna
Jag minns den sista raksträckan när jag störtat av tunnelbanan, halkat förbi Konsum, forsat över gården, ryckt upp dörren fylld av förklaringar och ursäkter: Å, jag är jätteledsen att jag är sen men nu ska vi gå hem och jag lovar läsa hur många sagoböcker som helst efter Bolibompa…
Men vänta, hallen till förskolan är tom. Mina ord ekar bort mot några kvarglömda legobitar. Annars är det tyst, stilla. Så småningom hör jag ett mummel från ett av rummen. Där sitter han, sonen. Den ännu inte hämtade. Han som är sist. Och bredvid sitter hans älsklingsfröken Maria och ännu en eftermiddag har de kunnat spela Den försvunna diamanten. Ätit apelsin. Talat om varför bord heter bord och vad som händer när man dör.