Olyckan stängde dörren till arbetslivet för mig

Fråga: Jag är en medelålders långtidsarbetslös deltidssjukpensionär efter en trafikolycka som känner mig jagad av arbetsförmedlingens ointresse, icke-hjälpsamhet och handfallna hållning. Stressen och frustrationen som skapas av att jag försöker få saker att hända och deras attityd är pressande. Eftersom jag är skadad så är det meningen att arbetsförmedlingen skall hjälpa mig att hitta en plats på arbetsmarknaden. Detta gör de inte. De ger mig inget som helst stöd och är hopplösa att försöka nå per telefon samt svarar knappt på mejl heller. Om de svarar går det lång tid – flera veckor, ibland månader. Detta har nu pågått så länge att jag börjat sova dåligt och mår allt sämre. Senaste vändan efter en lönebidragsanställning närmar sig två år men totalt sett rör det sig om närmare tio år eftersom jag aldrig lyckats få in en fot på arbetsmarknaden efter olyckan. Min skada begränsar också mitt liv i allmänhet.

När jag pratar med vänner och bekanta så säger de att de fattar inte hur arbetsförmedlingen kan hantera mig som de gör. ”Du är ju smart – vilket slöseri på resurser” ”Det är ju inget fel på huvudet – något som passar måste ju finnas” är vanliga kommentarer. Jag är genuint trött på att känna mig som någon sorts sämre människa för att jag råkade ut för en olycka. Det var inte mitt fel, jag var inte vållande. Dessutom lyckades jag göra klart min examen nummer två efter olyckan – försenat men ändå. Jag har en högskole- och en universitetsexamen inom naturvetenskap – trots detta finns inga lämpliga platser för mig. Mitt totalintryck av arbetsförmedlingen är att den är så inkompetent att de saknar insikt om hur bristande deras kompetens är. Jag fattar genuint inte var jag skall ta vägen i livet längre.