De självgoda antipatrioternas förlovade land
Sverige är världsbäst vad gäller fred, frihet, demokrati, jämställdhet och välfärd. Åtminstone om man utgår från att gymnasiets historieböcker ger en korrekt bild. Ingmarie Danielsson Malmros utforskar läroböckernas meningsskapande berättelser under 80 år.
Sverige saknade länge en nationaldag. När man 1983 till slut fattade beslut om att omvandla Svenska flaggans dag till nationaldag, och denna 2005 därtill blev helgdag, så visste folket ändå inte riktigt vad man skulle ha den till – och om det alls var legitimt att högljutt sjunga nationalsången (som till detta, förvirrande nog, handlar om Norden). Det svenska nationaldagsfirandet har haft märkligt svårt att finna sina former och väcka någon folklig entusiasm. Ett allt för entusiastiskt exponerande av nationella symboler har riskerat att missförstås och mötas med betydande misstänksamhet. I Sverige är det inte heller okomplicerat att bli omnämnd som patriot eller fosterlandsvän, till skillnad från exempelvis Finland där sådana omdömen är vanliga, inte minst i dödsrunorna. Den 6 juni präglas därför snarare av internationalism än patriotisk nationalism.