Recension
Det mänskliga slöseriet
GÖMDA FLYKTINGAR Sverige hör till de länder som är sämst i Europa på att erkänna de papperslösas mänskliga rättigheter. I sin reportagebok föreslår Kristina Mattsson att vi ska betrakta den papperslösa arbetskraften som en resurs i stället för att hålla fast vid bilden av offer.
Den informella ekonomin i Sverige utgör 5 procent av BNP. Var tionde krona som omsätts undanhålls skatt. Det är inte Europas värsta siffror, men de är i stigande. Till stor del bärs denna ekonomi upp av så kallad papperslös arbetskraft, alltså av människor som saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. Det är med andra ord människor som uppehåller sig illegalt i Sverige. Av de asylsökande som får avslag väljer mer än hälften att stanna kvar och arbeta i den svarta ekonomin.
Om de papperslösa och om den svarta ekonomin skriver Kristina Mattsson sakligt, initierat och tankeväckande i reportageboken De papperslösa och de aningslösa. Hon påpekar att Sverige hör till de länder i Europa som är sämst på att erkänna de papperslösas mänskliga rättigheter; rätten till sjukvård är till exempel inskriven i FN:s deklaration. Hon kritiserar den svenska fackföreningsrörelsen för att i praktiken behandla de papperslösa som brottslingar att jaga; det rimmar illa med de tal som Wanja Lundby-Wedin håller på internationell nivå. Och Mattsson visar hur kommunerna syndar genom att ge städuppdrag till företag vars bud är så låga att de någonstans i kedjan måste inkludera svartjobb. Dessutom förpassar hon myten om att människor inte har råd att leja vit arbetskraft till sophögen; det är huvudsakligen män i medelåldern med god ekonomi som köper svarta tjänster.