Lekfulla verk får energin i rörelse
Duchamp är förstås ett återkommande namn på den stora dadaistutställningen i Paris som lyckas redovisa rörelsens kreativa energi utan att förbigå viktiga konstnärskap.
Vid en viss späd ålder är varje stavelse lika mycket värd – och alltid lika rolig att upprepa. ”Da-da” – provocerande nonsens eller tvärtom spännande ljud för språkets utforskare. I nummer ett av Der Dada från Berlin, 1919, delar ett collage och tidskriftens grovhuggna rubrik på förstasidans utrymme. Likaså i den suggestivt utformade Mavo – en japansk motsvarighet.
Ordet Dada (barnspråk för gunghäst) ”hittades” på måfå i en ordbok och kom att representera den litterära och konstnärliga rörelse som just nu uppmärksammas på Centre Pompidou i Paris. Den breda översikten, med över tusen verk, beskriver den explosiva uttrycksmässiga potential som låg i rörelsen och dess dragning till det osofistikerade, slumpmässiga och lekfulla.
Tidigare stora presentationer av Dada har samtidigt tagit upp surrealismen, men nu har man i stället velat visa på en egenart. Den dynamiska processen lyfts särskilt fram, inte minst när det gäller spridandet av idéer inom och utom en kontinent omskakad av krigets avhumaniserande effekter. (1916 – tre år efter första världskrigets utbrott etableras i Zürich Cabaret Voltaire som en viktig arena för rörelsen med namn som Tristan Tzara, Richard Huelsenbeck, Jean Arp och Sophie Taeuber-Arp.)
Utställningens flödesidé markeras också genom dess struktur. Inom ett nät av lösligt ihopfogade montrar exponeras brev, publikationer, manuskript och multimediala verk.
Redan 1915 hade Marcel Duchamp och Francis Picabia lämnat Europa för New York. Där lärde Duchamp känna fotografen Man Ray och de två kom också i kontakt med den tyskfödda baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven, på senare tid uppmärksammad i en rad böcker om dadaismen.
Förutom att arbeta skulpturalt, förvandlade hon dadaismen till en levande praktik. Baronessan valde att gå ut och in i konstnärsrollen, omväxlande som modell och som aktör (liksom nutida konstnärer som Sophie Calle och Cindy Sherman).