Krönika
Mario Monti går i borgen för Italien
I det mycket vackra, ordrika italienska språket har det insmugit sig ett fult engelskt låneord. Det saknar helt den poetiska klang som vi förknippar med ”la bella lingua”. Men när det ändå blivit allmänt förekommande så avspeglar det dagens trista realiteter. På italienska heter det ”lo spread” och uttrycker skillnaden i ränta mellan italienska och tyska statsobligationer. När den under veckan nått rekordnivåer vittnar det om att Italien drastiskt förlorat i trovärdighet och att långivarna kräver en riskpremie av den italienska staten. Det är dyrt att vara fattig och skuldsatt och ”lo spread” blir ett mått på hur kostnaderna för upplåningen till statsskulden skulle kunna driva Italien närmare en hotande statsbankrutt.
Statsfinansiellt är Italien helt enkelt kaputt och ansvaret för statsfinanserna ligger hos regeringen, i sista hand hos regeringschefen, premiärministern. Silvio Berlusconi har i så hög grad kommit att personifiera kreditriskerna att han till slut tvingats träda tillbaka.