Stillsamt mästerligt om förälskelse

Både media och folk i min omgivning tycks betrakta långa parrelationer med skräckblandad förtjusning. Det är både ”Hur gör man, det är så himla beundransvärt, hur funkar det?”, och samtidigt ”Gud, att folk orkar hålla på, lägg ner, det enda vettiga är ju att skilja sig när allting börjar bli tråkig rutin och Tinderdejta som en dåre istället”.

Andrew Haighs tredje långfilm utger sig hur som helst inte för att ge några svar på de frågor man som medelålders och gift möjligen går och bär på, eller ens några enklare tumregler att hålla sig till för den som vill förbli gift även i högre ålder. Vad den däremot gör, är att den varsamt undersöker intimitetens många lager och partiella illusion; hur flera år av sammanflätande erfarenheter kan samexistera med privata, tätt förseglade rum som är helt okända för den livspartner som lever i en outtalad, men icke desto mindre trygg, föreställning om att känna till allt av intresse.