Recension
Djupt gripande ungdomsskildring
Maria Gripe hävdade en gång apropå filmatiseringar av hennes böcker att det klokaste en manusförfattare kan göra är att glömma förlagan. Då blir känslan i berättelsen kvar men den litterära texten står inte i vägen för filmens visuella gestaltning. Kanske är det så Linn Gottfridsson har arbetat med manuset till I taket lyser stjärnorna. Johanna Thydells Augustbelönta och högt älskade roman finns där i form av en grundproblematik och en stämning, men mycket har förändrats i syfte att främja ett filmiskt berättande. På tvärs mot vad som är brukligt inom ungdomsfilm har t ex karaktärer och händelser tonats ned i stället för att förtydligas och häri ligger en stor del av adaptionens framgång.
Jenna är just i färd med att påbörja sitt pubertala identitetssökande genom att leta nya, coola bekantskaper, sminka sig och dricka sig full, när mammans cancer plötsligt försämras i accelererande hastighet. Bokningen av den efterlängtade Thailandsresan skjuts upp gång på gång, de flyttar in hos den ständigt gnatande mormodern för att klara disk, tvätt och städning och den unga, roliga mamman förvandlas till någon Jenna skäms för inför sina nya kompisar. Det spirande livet som ung hotas av döden, bokstavligen. För vem kan ha kul – vem kan glädjas åt att den länge åtrådde killen plötsligt visar en intresse eller att man mot all förmodan blivit polare med skolans populäraste tjej – när ens mamma snart ska dö?