Lapidus är i en klass för sig
Med sitt nerviga språk och sina djupdykningar i radikalt skilda världar har Jens Lapidus mutat in en egen nisch i den tätbefolkade svenska deckargenren. ”Sthlm delete” är som sina föregångare omöjlig att lägga ifrån sig.
Efter succén med Stockholm Noir-sviten (”Snabba cash”, ”Aldrig fucka upp” och ”Livet deluxe”) inledde Jens Lapidus ifjol sin nya serie kriminalromaner med ”Vip-rummet”. Uppföljaren är nu här och har den kongenialt kärva titeln ”Sthlm delete”. Liksom i föregångarna är det ett starkt polariserat samhälle som framträder. Berättelsen växlar mellan överklassens salonger och den mer eller mindre organiserade brottslighetens träskmarker. En sak förenar dock miljöerna – den aldrig sinande girigheten och den totala avsaknaden av respekt för människoliv.
I den förra romanen introducerades vi för vad som skulle komma att bli ett minst sagt udda radarpar. Teddy, nyss utsläppt från kåken, med en vilja att stanna på rätt sida lagen men med en gammal skuld att betala. Emelie, påläggskalven på den prestigefulla advokatbyrån som Teddy blir löst affilierad till. I ”Sthlm delete” fördjupas samarbetet utan att relationen för den sakens skull blir mindre komplicerad, snarare tvärtom. Historien kastar sina mörka skuggor över nuet, och båda dras in i ett fall som verkar ha förgreningar bakåt i tiden och till anledningen att Teddy hamnade i fängelse – kidnappningen av en viss Mats Emanuelsson, bokföringsgeni och notorisk spelmissbrukare.