London-skolan som gick från botten till toppen

Med vitnande knogar och skrivstil skriver han sitt namn. Omar. Han är fyra år.

– Nu ska jag skriva ditt!

Grundskolan Kingsmead Primarys frukostklubb är i full gång. En bagel med vita bönor har slunkit ner. Men vi borde ha kommit en fredag, tycker Omar. Då får man varm choklad.

Skolfrukosten ger en start till dem som annars kanske varken skulle ha ätit frukost eller kommit i tid till skolan.

Kingsmead Primary ligger i Londonstadsdelen Hackney och majoriteten av eleverna kommer från de statliga hyresrätterna runt skolan. Arbetslösheten är skyhög, området hör till de 4 procent fattigaste i Storbritannien.

Men ”breakfast club” handlar också om annat, att fånga upp ledsna ögon, bara prata, konstaterar Roderick Ryan, frukostansvarig lärarassistent. I England används måttet ”andel elever med gratislunch”, för att mäta en skolas elevsammansättning utifrån social bakgrund. Gratis lunch innebär i princip att familjen inte har någon inkomst alls. Och vid Kingsmead är andelen mycket hög, runt 60 procent.

75 procent av eleverna talar inte engelska hemma. Det är dock en sanning med modifikation, konstaterar rektor Louise Nichols. Även de elever som anses vara engelskspråkiga, har svaga språkkunskaper när de kommer till skolan.

I Sverige skulle en skola med ovan nämnda elevsammansättning sannolikt ha skrämmande låga resultat, sett till statistiken. Men eleverna vid Kingsmead ligger över snittet, i både London och England.

Av landets skolinspektion har skolan fått det svårnådda högsta betyget: ”outstanding”.

Rop och stoj, stolar som skrapar. Vid ett matsalsbord ritar en flicka en arg skylt: ”Tysta annars får vi stanna inne!”.

– Jag måste sätta den där den syns!

Snart ser vi varför. Vid väggen har Roderick Ryan ställt sig med handen upp i luften. Inga rop, inget skäll. Handen i luften. Ett par minuter, så är salen knäpptyst. På signal tar alla sina brickor, ställer sig på led och promenerar ut.

Har det alltid gått så här bra?

– Oh no!

Rektorn Louise Nichols skrattar. ”Out of control” är uttrycket hon använder för tiden när hon tog över ledningen för tio år sedan, okontrollerbart. Gick hon in i ett klassrum flög det saker.

Elever och föräldrar flydde skolan.

Kingsmead Primary var långt ifrån den enda skolan med problem. I början av 2000-talet låg Hackney i botten på landets resultattabeller. Situationen var så katastrofal att kommunen fråntogs ansvaret för skolorna. Istället avsattes pengar till en stiftelse som skulle få skolorna på fötter.

Det var hårda tag, berättar Åsa Melander, tidigare skolplaneringschef och jobbade med bland annat Hackneyprojektet. Hon är svensk men sedan över tio år bosatt i England.  

Skolor stängdes, rektorer sparkades, lärare utvärderades.

Liknande insatser gjordes i andra områden i projektet The London Challenge, med start 2003. Två år senare låg London över snittet i riket. 2010 var andelen skolor i huvudstaden som fick bästa betyg av skolinspektionen, högst i landet.

Nyckeln är dataanalyser och höga förväntningar, enligt Åsa Melander. Och ursäkter godtas icke.

– Lärare och rektorer mäter exakt hur alla elever utvecklas. Man gör kurvor – ser man en kurva dippa så går man in med åtgärder. En elevs bakgrund får aldrig vara ett skäl för att det inte går bra, säger Åsa Melander.

Pressen på rektorer och lärare var – är – stenhård. Den som inte håller måttet åker ut. Undervisningen observeras fortfarande ideligen – av rektor, kollegor, skolinspektionen.

– Man talar hela tiden om undervisningskvalitet. Det rektorn gör i huvudsak är att se till att undervisningskvaliteten är hög. Jag skulle vilja se hur många av svenska rektorer som tillbringar 80 till 90 procent av sin tid med att prata med sina lärare och utveckla undervisningen, säger Åsa Melander.

När Louise Nichols kom till Kingsmead var undervisningen det första hon förändrade. Den var för tråkig. Nu kombineras framgångsrika metoder - med fantasi. Som när hela skolan under en vecka förberedde en låtsasresa till Mexiko. Kartor studerades, sträckor mättes upp, ord pluggades in. Alla ämnen fick plats. Eleverna skrev, räknade, och läste som aldrig förr.

Och så själva resdagen, med incheckningsdisk, säkerhetskontroll och flygplan, allt ihopfixat av personalen, så likt det bara gick. Och några av barnen som sprang hem och sa: ”pappa, vi var i Mexiko idag!”.

Men för att en skola ska bli ”outstanding”, måste lärarna vara ”outstanding”, konstaterar Louise Nichols. Där är också hennes fokus som rektor, menar hon, att locka de bästa och utveckla dem hon har.

På ett upptejpat ark i lärarrummet sitter post-it-lappar med alla elevers namn, sorterade utifrån läsförmåga och årskurs. En snabb blick och varje lärare vet exakt hur varje barns läsning fungerar just nu. På andra väggen, likadana lappar men ämnet är matematik. Sackar någon efter, blir det omedelbar specialträning.

Det tidiga agerandet för att hitta elever som inte följer sin förväntade utvecklingstakt, är en nyckel till att resultaten kunde vändas, tror Louise Nichols. Redan i förskolan, bland tre- och fyraåringar, börjar idag träningen med ord och bokstäver – och analysen för att identifiera vilka som inte hänger med.

– De tidiga åren är avgörande för de här barnen. De ligger på en väldigt låg nivå när de kommer hit. Hjälper vi dem inte i tid, då kommer de aldrig i kapp.

Men det handlar också om att lyfta de duktiga. I åk 6 delas eleverna upp i två grupper i matematik, efter hur snabbt de lär sig.

Känner de sig inte sämre, de i den långsamma gruppen?

– Tvärt om, de känner att de också kan lyckas. Och de vet att man ofta flyttar fram och tillbaka mellan grupperna. Vi har märkt att alla lär sig bättre på det här sättet, annars skulle vi inte göra det.

Lektionerna är i full gång. Oavsett var vi tittar in, hos fyraåringar eller tolvåringar, råder lugn.

Här och var påminner lappar: ”vi rör oss tyst i skolan”.

Regelbrott bestraffas, för många ”kort” leder till kvarsittning och föräldrakontakt. Devisen lyder dock morot snarare än piska. Varje vecka delas priser ut till dem som uppfört sig extra fint, lyckats särskilt bra. Och jo, alla är extra bra på något, förtydligar Louise Nichols.

Klampet av små fotsteg i korridoren igen.

– Gå, inte springa, viskar Louise Nichols och rufsar ett litet hår som passerar för fort.

Klockan är lunch och hamburgare.

– De här barnen, de älskar att komma hit, de är ledsna när det är lov. Och föräldrarna är oerhört tacksamma över att deras barn får gå i den här skolan.

Hon ser ut över matsalen.

– Vi känner att vi kan göra skillnad.