”Jag ville ge en sannare bild av verkligheten”
SvD-journalisten Karin Thunberg mötte Marianne Fredriksson inför hennes 75-årsdag i mars 2002. Intervjun publicerades i Marianne Fredrikssons bok ”Älskade barn”, nyutgåvan 2002, från Piratförlaget. Här nedan återges intervjun.
Hon har en skyddsängel över sin säng. De talar inte så mycket med varandra, men nu och då brukar hon blinka till sin ängel. Som ett litet tecken.
Det är här, i Österskär norr om Stockholm, som författarinnan Marianne Fredriksson har skapat sin egen värld. Bakom ett vitrosa plank. Med plats för tystnad och ensamhet. Med plats för tankar att gro och blomstra, precis som trädgårdens slösande, flödande blomsterprakt.
Två låga, gula hus famnar en gräsmatta; i det ena huset bor hon, i det andra har hon sitt arbetsrum. En värmeslinga nedgrävd under gräset gör att hon kan gå barfota, året om, mellan nattens drömmar och dagens skapande vid datorn. Så tar man varligast hand om det som föds, dag efter dag.
Nu väljer hon vår pratplats, en bekväm stol i arbetsrummet – med utsikt över trädgårdens humlehäck.
Du fyller 75 år. När du var liten, hur föreställde du dig då att man är vid 75?
– Nej men, så går det inte till. Barnet lever i sin egen värld, kan inte föreställa sig åldrandet. Motsatsen är mer intressant, att jag som 75-årig kvinna kan bli barn igen. Det finns en tavla i mitt sovrum, målad av Inge Schiöler. Den föreställer ett hus vid havet och när jag såg den blev jag, direkt, tre år igen. Främst var det nog upplevelsen av tidlöshet, den som finns innan skolan börjar, innan varje timme är räknad och fylld med krav. Dessa år, bortom tiden, är barndomens mysterium – och dem vi alltid längtar tillbaka till.
I Simon och ekarna, boken som ligger närmast Marianne Fredikssons egen barndom, skriver hon:
”Havet var alltid närvarande i Simons barndom. Det smaksatte luften med sälta och fyllde rymden med sin sång från djupen och vidderna. Och det färgade allt ljus mellan husen och bergen.
Grå dagar blev ogenomträngligt grå. Blå dagar blev blåare än allt annat på jorden, dagar när havet blev en spegel för den stora himlen, mångdubblade ljuset och återkastade det över landet.
Detta skimrande ljus fick barnen med sig genom livet, det trängde genom huden, genom kött och ben och ända in i själen, där längtan föds.
En blå längtan efter frihet och gränslöshet.”