Den bästa politiska teatern ger inga svar
Social utsatthet i Wales, stigmatisering av transpersoner i Iran och religiös maktfullkomlighet i USA: den samtida scenkonsten tycks besatt av att tackla politiska frågor. Starkast är de pjäser som vågar lämna frågorna öppna och som avstår från indignation, moralisering och enkla slutsatser.
Politisk teater har för närvarande något av en högkonjunktur på internationella scener. I ett globalt politiskt klimat där hårdkokta argument slungas mellan företrädare för orubbliga värdesystem kan teatern vara en plats där vi prövar rimligheten i de frågor och svar som står till buds. Men är då ”politisk teater” förenlig med en konstnärligt och estetiskt utforskande scenkonst? Är inte risken stor att politisk teater bara avspeglar samhällsdebattens strategiska maktspel och polariserande retorik?