Skiftande syn på tyskarnas uselhet
Det var först mot slutet av 1800-talet som tysken förvandlades från ociviliserad bondtölp till disciplinerad och humorlös krigshetsare – i britternas ögon. En ny antologi samlar engelska texter om det tyska.
”De artigaste människorna på jorden” eller ”en krigisk ras”? ”Boklärda och beundransvärda” eller ”omoderna och primitiva”? Det verkar som om britter och nordamerikaner av tradition betraktat tyskarna som en samling vandrande paradoxer. Det tyska som något ständigt lika tjusande, skrämmande och främmande. Hur kan det komma sig? Vad i den tyska historien och det tyska kynnet får i synnerhet engelsmän att på en gång storögt och med pannan i djupa veck förundra sig över sitt västgermanska broderfolk? Frågan har ställts många gånger, också långt innan Hitler kom in i bilden. Den seglivade attityden säger förstås lika mycket om britterna och i viss mån amerikanerna själva som om tyskarna. Men vad handlar deras syn på, kritik av och fascination för det tyska egentligen om? Och vad avslöjar det om deras egen kultur?