Recension
En tragisk flod av vrede
Målet är inte försoning i Felcia Feldts ”Felicia försvann.” Jag tror aldrig jag läst en så oförsonlig barndomsskildring, skriver Annina Rabe.
Det kom en psykologibok för några år sedan med den provocerande titeln ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Om jag inte minns fel handlade den om hur man skulle kunna vända dåliga barndomsupplevelser till något positivt längre fram i livet, men jag tror att för de flesta handlar det snarare om att lära sig uppnå varierande grad av acceptans. Försoning i vissa benådade fall, men för de flesta att helt enkelt lära sig leva med besvikelsen och smärtan.
Felicia Feldt är inte ute efter försoning i sin självbiografiska bok ”Felicia försvann”. Den är snarare en enda lång plädering för rätten att slippa försonas, rätten att få nära och leva ut hatet. Jo, för hat är vad det handlar om. Jag tror aldrig jag har läst en så oförsonlig barndomsskildring. Det finns inget som är konstruktivt i berättelsen; hennes motståndare förblir stum och orubblig. Dottern blir aldrig tagen på allvar.