Recension
Nytt språk för exilens villkor
Vad gör ett yttrande till poesi? Vad gör att någon kan säga om något: ja, det där var ju jävligt poetiskt sagt, eller, oh, så vackert, som poesi? Det givna svaret har länge varit att språket har bearbetats på ett sätt som rubbar förväntningarna: att det klingar mer, ser annorlunda ut eller förvränger innebörden. Poesin är en ”utdragen tvekan mellan mening och ljud”, som den franske poeten Paul Valéry föreslog.
Men precis som målarna en gång fick erkänna att en pissoar kunde vara konst, så har litteraturens dörrvakter tvingats släppa in fler texttyper i lokalen. Den friktion som uppstod mellan språklig norm och avvikelse har ofta kompletterats med den energi som uppstår i kollisionen mellan olika kontexter: boken och skärmen, till exempel, eller författarens persona, det skrivna ordet och den massmediala maskinen.