Härligt galen fransk komedi

Med de onda och samtidigt häpnadsväckande visuella sagorna Delikatessen och De förlorade barnens stad skrev de franska filmregissörerna Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro in sig i filmhistorien.
Nu har Jeunet valt att gå sin egen väg. Efter ett kort gästspel i Hollywood med Alien återuppstår är han tillbaka på Paris trottoarer i ännu en saga, en god sådan denna gång. En saga i genomgående rött och grönt som färgar av sig på hela Paris, som sällan framstått mer inbjudande. Kameran befinner sig i ett förälskat avstånd till sitt subjekt, huvudpersonen Amelie, betraktar henne ovanifrån eller underifrån, men aldrig för nära. Jeunet säger själv att hans fantasi är ljusare än Caros och här låter han den romantiskt-komiska ådran flöda fritt.

Filmens personer presenteras genom kringgående rörelser, sina hemliga manier. Amelies pappa tycker om att tömma sin verktygslåda, städa ur den noggrant och sedan lägga tillbaka verktygen. Amelies mamma tycker om att tömma sin handväska, städa den noggrant och sedan lägga tillbaka sakerna. Amelie kan inte låta bli att stoppa ned händerna i säckar med bönor eller plocka lena stenar att kasta smörgås med. Det är inte konstigt att föräldrarna inte förstår sig på sin dotter. Hennes pappa läkaren tror att hon är sjuk och hennes mamma lärarinnan tror att hon är dum i huvudet. Amelie är varken eller. Så småningom växer hon upp och slipper fri och blir tystlåten servitris i nykomlingen Audrey Tautous storögda gestalt. (En pratglad berättarröst hjälper henne och oss.) Att kärleken skulle bli komplicerad för Amelie var naturligtvis väntat med den barndomen. Den utvalde Nino (Mathieu Kassovitz) är inte mindre konstig, en manisk samlare av kasserade fotoautomatskort förutom deltidskassör på en porrvideoaffär. Hur dessa udda två ska mötas är filmens tillsnurrade tråd. Amelie kan ju inte gå normalt till väga eftersom hon inte vet vad normalt är utan lämnar kryptiska meddelanden över hela Paris.