Recension
Laddat språkspel tappar närhet
Det står en ruin på Lilla scenen. Möjligen är det Mykenes stadsmur, idén om civilisation. Sönderslagen, en ruin. Aktörerna är iförda versioner av antika togor. En flicka och en yngling matar fåglar. Möjligen är det Elektra och Orestes – med kassar fulla av förgiftat bröd. Kajorna faller som svarta utrops- tecken från himlen.
Christina Ouzounidis skriver pjäser som fungerar som språkspel, verbala omtagningar och negationer. Stadiga ordbyggen som brutalt leker med traditioner, genomlysningar och strukturer. Ändå är det som kan verka abstrakt fäst vid två tunga fixpunkter. Hon återkommer – alldeles som Lars Norén - ständigt till Aiskylos trilogi ”Ores- tien” och dess disfunktionella, våldsamma kärnfamilj. Den form och existentiella vilja hon uttrycker än samtidigt helt beckettsk. Gud är sannerligen död och det som återstår är upprepningar av detta grekiska urdrama. Familjen är ett tortyrinstrument. Vi teatraliserar detta våld, skapar lidanden som ska ersätta mening.