Recension

Dear white peopleDebut som vibrerar av idéer

Med stark inspiration från Woody Allen har Justin Simien gjort en underhållande film om hudfärg och grupptillhörighet. Kanske kan han bryta en långvarig förbannelse, skriver Hynek Pallas.

Publicerad
Annons

På den allra första Sundancefestivalen 1990 fick regissören Wendell B Harris Jr pris för debutfilmen ”Chameleon Street” – ett verklighetsbaserat drama om en svart underklassman som framställer sig som vit och övertygar folk om att han är läkare och advokat. Den suveräna iscensättningen av hur ras och klass spelar roll i det amerikanska samhället blev sönderkramad. Ändå fick Harris inte göra fler filmer. Ett talande öde för de många svarta regissörer som aldrig får två chanser eller anses kunna behärska mer än ett tema. ”Sorry, det finns redan en Spike Lee.”

Jag kan inte släppa Harris eller ”Chameleon Street” när jag ser den 25 år senare lika omhuldade Sundance-framgången ”Dear white people”. Regissören Justin Simien tar sig i sin debutfilm an samma ämnen, men med inslag av kön och sexualitet och i en mer priviligierad miljö.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons