Gåtfullt albanskt samhälle i Kosovo

Kring mitten av 70-talet kunde man möta Mehmet Bakalli på korson i Priština där albanska pojkar och flickor i skymningen gick fram och tillbaka och blygt tittade på varandra. På sätt och vis var det Kosovos bästa tid. Bakalli var den autonoma provinsens ungdomlige ledare, glad över att på gatan få praktisera sin knaggliga engelska med en utländsk journalist.

Richard Swartz
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Kosovo var i uppbrott: Tito hade genom författningen från 1974 i praktiken lyft ut Vojvodina och Kosovo ur Serbien, främst för att vingklippa den serbiska nationalismen i Belgrad. Något år tidigare hade han gjort samma sak i Kroatien. Albanerna i Kosovo var de som vann mest på saken och Bakalli sjöd av entusiasm varje gång vi träffades.

Pengar pumpades in i Kosovo. Serber, kroater och slovener klagade: det var deras pengar som nu försvann i ett svart hål. Helt sant var det inte; en hel del kom universitetet i Priština till del, en jättelik utbildningsmaskin som spottade ut albanologer, folklorister och mycket tvivelaktiga ”historiker”, däremot få ingenjörer, kemiker eller ekonomer. På den tiden var studenterna fascinerade av det stalinistiska Albanien som de inte kunde besöka. När jag berättade att jag varit där tindrade deras ögon. Min kritik av Hoxhas diktatur intresserade dem inte.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons