HemläxanFina funderingar om ett liv som inte riktigt har börjat

Att ge ut en bok på ”eget förlag”, som det heter, har alltid varit en möjlighet för författare, men också något man då och då tittar snett på. Inte riktigt fint. Fast med orätt, lär oss historien. Existerande förlag och förläggare har aldrig räckt till för att garantera att det bästa ges ut. Eric Hermelins makalösa översättningar till svenska av persisk litteratur hade inte funnits i tryck om inte översättaren själv bekostat dem. Vilhelm Ekelunds sena prosaböcker krävde bildande av ett samfund som betalade utgivningen. Och första delen av Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” refuserades först av Gallimard, men kom sedan ut hos Grasset – bara tack vare att författaren själv stod för alla kostnader.

Jag misstänker att Jonas Aspegren har skickat runt sin prosabok ”Hemläxan” och fått nej hos ett och annat förlag innan han själv låtit trycka den hos Vulkan – ett bra namn för ett företag som hjälper till med att ge ut det som inte når till ytan (jag höll på att skriva ytligheten) hos de etablerade förlagen. Vi bör vara tacksamma för hans ihärdighet. För det han skrivit är omsorgsfullt, lågmält och vackert.