Rationellt står mot omedvetet i new media
Det planlagda och rationella ställs i relation till det omedvetna i Peter Hagdahls konstverk ”Simulated social model no2 (sensoric transformation)”. Det är ett exempel på den teknikbaserade konst som kallas new media, där konstverken ligger allt närmare den pågående verkligheten.
Peter Hagdahls ”Simulated social model no2 (sensoric transformation)”. I konsten är det möjligt att se, erfara och förstå hur människor ser, erfar och tänker just i vår tid, i olika delar av samhället och genom de väldiga systemen av kommunikation. Här ett exempel: ett konstverk visar ett bildflöde av datagrafik på en stor skärm i ett museum. Men varje skiftning i bildströmmens egendomliga koreografi är effekter av händelser på en annan plats. Två världar samspelar, en virtuell och en verklig. Konstruktionen sträcker ut sina tentakler genom maskiner och kopplingsscheman och integreras med mer eller mindre oberäkneliga skeenden i det pågående livet. Precis som i politisk eller ekonomisk projektering stöter det uttänkta ihop med det omedvetna och det tillfälliga. Bildkonst som tagit över något av filmens uttryckssätt, som medför skärmar eller monitorer eller som fungerar genom datorer och internet har kommit att kallas new media. Verken innehåller teknologi som har förändrat själva konsthändelsen. Det som utspelas i dagens konstliv ingår i system av konsttraditioner, även om tekniken i den nutida konsten i många fall är bunden till vår tid. Konstbegreppet har utvidgats och visningsarenorna blivit mer skiftande. Vi vet att dadaisterna i början av förra seklet utstakade gränser för den konst som pekade ut just gränserna. Vi vet att Andy Warhol på 1960-talet gjorde filmer som höll på i flera timmar, i realtid återgivande hur någon åt eller sov. Den ”öppna” konsten på 1960- och 70-talen blev, retroaktivt, postmodernismens begynnelse. Traditioner och föregångare förklarar dock inte hur en konstnär väljer sitt specifika uttryck eller hur det används. Utmaningarna som var och en möter är unika och tidsbundna, svaren kan inte reduceras till upprepningar. Det som hänt genom new media är en förändring av formerna för betraktande. Frågor som inställer sig är: var finns konstverket; vad består det av; hur kan det uppfattas; hur kan man bedöma kvalitet? Själva det faktum att sådana frågor aktualiseras är inte detsamma som att estetiskt konstbetraktande har upphört. Tvärtom, frågorna demonstrerar kraven på en konstens identitet. Förändringarna har snarast bekräftat behovet av den intensiva kalibreringen i erfarandet av konst.