TunnlarHammarström låter oss ana det insprängda guldet

Det finns tidigt en riktning av sans i Camilla Hammarströms nya bok, den mestadels prosalyriska volymen ”Tunnlar”. Det märks inte minst i raden ”Himlens kontakt med jordskorpan” och närmar sig elementen och materialen, ämnenas vidrörning av varandra. Hela den kemiska berättelsen som börjar och slutar långt ifrån oss, men först efter det att strängarna trätt sig själva genom vårt inre.

Den geologiska lyriken är viktig för oss moderna, trötta som vi är på materialen omkring oss i städer av smutsiga palats och asfaltens döda sjöar. Att ta ut riktningen här i dag är nästan meningslöst, sett till miljö och jordmån. Allt är övertäckt och inglasat, korrugerat och låst. Ingenstans drar vi med handen i jorden där fröna kastats, ingenstans får vallmon stå skog, men träden motas in i nät och hägnas. Bensinen läcker ned i den gamla matjorden som en sjuk regnbåge, en trist explosion, och här är vi nu, överrumplade i Holocen.