”Detta med sex blir bara för mycket”

Fråga: Min man och jag har varit ett par i femton år och har under större delen också varit föräldrar eftersom vi fick barn ganska tidigt i förhållandet. Man kan säga att vårt sexliv har blivit allt mindre intensivt för varje barn, och det är efter sista barnet som det har vuxit till ett problem. Jag känner i stort sett aldrig någon åtrå och de senaste åren har vi haft sex med kanske tre-fyra månaders mellanrum i genomsnitt. Några gånger har det då varit njutbart, men startsträckan för att komma dit har för mig varit lång och plågsam, och efteråt har jag känt en enorm lättnad över att jag lättat på ”förväntanstrycket” och gett mig själv belöningen att slippa det inre kravet på att vilja ha sex under några veckor.

Min man är en i grunden fridsam och förstående man och det är honom fjärran att kräva mig på sex, särskilt när han inte får signaler om att jag kanske vill. Men så här vill han förstås inte ha det och han har tagit upp det försiktigt vid några tillfällen. Han säger att det värsta för honom är att han upplever det som om jag inte vill ha närhet alls. Men för mig känns det så svårt att ge sexuellt laddade smekningar, kyssar etcetera när jag inte alls känner attraktion! De gånger jag försökt uttrycka hur pressad jag kan känna mig, så har han tonat ner problemen och säger att det är jättesynd att jag känner så, och att allt kommer att bli mycket bättre när våra barn blir större. Och ja, visst är det tufft att vara småbarnsförälder. Det klassiska, att det är svårt att få till det när ork och tid tryter. Men jag tror inte det är huvudanledningen i mitt fall. Jag vill inte ha sex, jag känner inte ens någon längtan efter att vilja. Min man tror att det skulle kännas lättare för mig om vi helt enkelt såg till att ha sex lite regelbundet, han tycker till och med att vi borde ha en fast tid för ”närhet”. Men jag blir bara jättestressad av det här med att planera in sex. Värst av allt: jag är inte alls säker på att det kommer att bli bättre i framtiden! Jag kan i dagsläget knappt se fram emot semestrar, gemensamma resor eller barnfri tid, vare sig nu eller om några år, eftersom det verkligen kommer att förväntas något då, när man inte kan skylla på jobb, trötthet, barn, plikter etc. Tvärtemot vad han säger ser jag hela tiden framför mig hur det kommer att bli svårare och svårare och att han till slut kommer att ledsna på mig.