Vad Sverige behöver är färre fängelser

Joakim Molander
Publicerad
Annons

Ett av höstens stora debattämnen har varit kriminalvårdens oförmåga att hålla de ”intagna” just intagna på landets anstalter. Upprördheten över de spektakulära rymningarna har varit stor, och många har propagerat för skärpning och hårdbevakade superfängelser. Argumentet mot ökad kontroll har varit att de intagnas personliga integritet då skulle kränkas på ett otillbörligt sätt. Detta skulle vara inhumant och dessutom, har det hetat, skulle det leda till sämre rehabilitering för den stora majoritet av intagna som faktiskt sköter sig.
Debatten har varit märklig på många sätt. Själv har jag särskilt fäst mig vid två saker. Det första är att alla debattörer tycks ha förutsatt att dagens kriminalvård både är human och rehabiliterande. Det andra är att alla debattörer tycks ha förutsatt att alla intagna, även de skötsamma, verkligen borde vara intagna på anstalt.
När det gäller det förstnämnda har både kritiken och självkritiken lyst med sin frånvaro ända tills TV4:s Kalla fakta-redaktion i måndags
uppmärksammade en rad missförhållanden på våra mest hårdbevakade anstalter. I reportaget framkom att de så kallade ”vårdarna” på olika sätt förnedrar de intagna, som de gärna refererar till som hopplösa tjuvjävlar och banditer. En fängelsepräst vittnade också om att vissa intagna behandlas värre än djur, och en vårdare berättade att många av hennes kolleger ser sig själva som väktare, inte vårdare.

Annons

Det sistnämnda är ju knappast något att förvåna sig över. I den debatt som följt efter sommarens rymningar är det just denna huvuduppgift de flesta debattörer tillskrivit vårdarna. Till yttermera visso har flera forskare påtalat bristen på vård och behandling inom den så kallade kriminalvården. Exempelvis har psykologen Claes Levin i sin doktorsavhandling ”Uppfostringsanstalten” (Arkiv förlag 1998) visat att kriminalvården trots sitt behandlingsuppdrag inte är en professionell behandlingsorganisation. Han menar att detta delvis sammanhänger med att kriminalitet faktiskt inte är någon behandlingsbar sjukdom
och skriver vidare att ”föreställningen om bot och behandling är en myt som bygger på en ideologi om att kriminalitet är en individuell egenskap och att kriminalitet kan botas”. Det förtjänar också att nämnas att en anstalt med pansarglas, övervakningskameror och låsta dörrar med vårdare utan medicinsk utbildning (som samtidigt ska vara väktare) knappast är en idealisk plats för någon form av behandling ens om någon sjukdom skulle föreligga.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons