Cool futuristisk soppteater

I Sundsvall smyger vissa iväg på lunchen och ägnar sig åt revolutionära aktiviteter. På Teater Västernorrland utspisas nämligen futuristisk soppteater à la Vladimir Majakovskij.
Tre personer i pälsmössor släntrar in på scenen och presenterar sig alla som Majakovskij. Sen pluggar de in sina instrument och tonsätter den ikonoklastiska centrallyriken med ett mått neoprogg (typ Håkan Hellströms nya), ett mått gitarrblues (typ Ry Cooders gamla) och kryddar med en smått ironisk agit prop-attityd.

Men snart pendlar matinéns känsloläge över från upprorisk till smäktande. I poesin om den ouppnåeliga Maria balanserar Majakovskij på en bro över Neva medan han jonglerar liknelser och metaforer över livets yttersta konsekvenser. Ena stunden påstår han sig vara oberörd ”som pulsen på ett lik”, i nästa stund erkänner han att munnen ”snart slits
sönder i ett tjut”, varpå Malin Güettler drar isär handklaveret så att han fastnar i en Francis Bacon-grimas.
Han kommer fram till att man inte kan hoppa från ett brinnande hjärta när revbenens stegar rämnar. ”Jag brinner!”, lyder skriet som senare återskallar i punkeran.